Ärlighet varar längst

Ärlighet, ja. Jag var hos en psykolog idag. Nej, jag står inte och balanserar på kanten till ett stort svart hål bara centimeter från att ramla ner. Absolut inte. Jag har bara väldigt väldigt väldigt mycket att göra, vilket gör mig väldigt väldigt väldigt stressad. Att vara väldigt väldigt väldigt stressad innebär inte bara att man har en lång att göra-lista som man inte riktigt vet hur man ska hinna med. Att vara väldigt väldigt väldigt stressad innebär också att den där stressen går ut över alla andra delar av livet också, även det som stressen inte berör.

Typ ens vänner. Relation. Fritidsintressen. Familj. Ledighet. Avkoppling. Träning. Vålmående. Ja, och det är där jag är nu.

Först var jag lite tveksam, ska jag gå till en psykolog? Jag känner mig ju faktiskt väldigt medveten om mitt medvetande, kanske mer medveten än genomsnittet? Dessutom har jag ju för tusan en kandidatexamen i psykologi om dryga sju månader! Så inte ska väl jag...?

Men jag tror det är bra, oavsett vem man är. Jag tror att det är bra att prata och inte bara tänka. Det blir en helt annan sak när man "tvingas" formulera hur man känner och hur man mår i ord istället för i tanke. Jag slogs av det flera gånger under vårat samtal när psykologen sa "om jag förstod dig rätt nu så sa du...". När någon annan upprepar vad man själv har sagt så förstår man ju så mycket lättare. Sa jag så där? Ja det gjorde jag ju. Det låter ju helt befängt! Har jag verkligen det tankesättet? Man får helt andra perspektiv, och jag tror det är viktigt för att sen kunna komma vidare och börja må bättre.

Så är det. Nu måste jag jobba på lite prioriteringar. Mer kul, mindre måste och borde. Svårt, men absolut livsviktigt. Den här situationen är ganska...ohållbar, som psykologen sa.