Emma

Jag vet inte om jag någonsin skrivit ett inlägg som handlar helt och hållet om Emma, så det är väl verkligen på tiden!

När jag tänker på Emma så tänker jag ofta på henne som en av mina gymnasiekompisar, men det är ju faktiskt helt fel. Emma är ju faktiskt en av dom som jag fortfarande umgås med som jag kännt längst. Vi lärde känna varandra för snart 20 år sen (Shit! Emma, borde vi fira det eller?!), när vi var fem år och jag började på samma dagis som Emma. Jag tror inte att vi umgicks så tajt då, men ja vi var ju liksom flickor i samma ålder på ett ganska litet dagis så vi kände ju till varandra i alla fall.

När vi började skolan så hamnade vi i olika klasser, jag i bästa klassen 1-2 C och Emma i sämsta klassen 1-2 B (helt opartisk javisst!), så vi umgicks inte så mycket då heller. Men, en sommardag skulle jag, min bror och mamma iväg och bada tillsammans med några vänner. Någon hade hört talas om en strand som skulle vara bra och barnvänlig och det visade sig vara stranden precis där Emma bor. Jag och Emma var ju absolut inte kompisar men vi kände igen varandra och våra mammor kände igen varandra. Den dagen slutade med att jag stannade kvar hemma hos Emma när mamma och bror åkte hem. På kvällen var vi med Emmas föräldrar på restaurang i stan och jag vet inte men jag tror att jag och Emma ville leka vuxna, för jag minns att vi satte på oss klänningar (jag fick låna av Emma) och handväskor och klackskor typ. Så himla roligt! På natten sov jag över hos Emma.

Eftersom vi fortfarande inte gick i samma klass så umgicks vi fortfarande inte i skolan trots att vi haft så roligt tillsammans. Men en dag, och här tror jag att jag minns fel för det jag minns är så himla konstigt, så fick jag en present av Emma. Det jag minns är att Emma satt ensam på en bänk utanför gympasalen med en kartong i famnen. Jag gick fram till Emma och det visade sig att kartongen var till mig och i kartongen låg det en massa småprylar. Bland annat ett (ja, ett) stooort guldfärgat örhänge. Ett sånt som som Jasmine i Aladdin-filmen har, tänkte jag.

När vi började femman så slogs våra klasser ihop. När det var dags för utvecklingssamtal så hade jag och Emma fått tid samma kväll. Emma och hennes mamma satt i klassrummet och väntade på deras tur, och det gjorde även jag och min mamma. Jag minns att jag så jättejättejättemycket hoppades att Emma skulle fråga om jag ville leka med henne nån dag efter skolan. Plötsligt kom Emma fram till mig, jajaja tänkte jag! Hon frågade om jag ville spela nåt spel på hennes Gameboy. Fail!

Men nån gång efter det så tror jag att jag och Emma började umgås i skolan. Dessutom hade hon häst och jag gick privatlektioner i ridning hos Emma (ja det var Emma som var ridlärare alltså). Vi hade till och med gjort en läx-bok där Emma gav mig lite läxor, typ "rita en sadel", haha!

Sen i högstadiet umgicks vi lite till och från. Ibland var vi nästan bästisar och ibland hatade vi varandra. Ja men ni vet ju hur det är i högstadiet, det är ju så obligatoriskt att man ska hata alla någon period att det nästan står med i läroplanen.

I gymnasiet började vi olika skolor. Hur skulle detta gå? Vi hade ju faktiskt haft varandra på nära håll sen vi var fem! Ja givetvis gick det inte alls, efter några veckor bytte Emma skola och hamnade i min (ja nu är det ju inte säkert att det var för min skull hon bytte, men jag väljer att tolka det så...hehe). Inte heller i gymnasiet umgicks vi särskilt mycket. Lite i perioder där med, i vissa kurser och så.

När man slutar gymnasiet så är det väldigt lätt hänt, som ni vet, att man tappar kontakten med sina kompisar. Men Emma är en av få som jag idag har kontakt med. Det vore kanske lätt att säga att det beror på att vi bor relativt nära varandra, men faktum är att det är under väldigt kort period efter gymnasiet som vi gjort det.

Så hur ska jag knyta ihop det här då? Man kan väl sammanfatta det med att Emma och jag har varit nära varandra under väldigt lång tid och även om vi under många perioder inte umgåtts alls så har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Det tycker jag är roligt, och tyder på att jag gillar Emma och att hon är viktig för mig. Så knyter vi ihop det tycker jag.

(Emma - förutom att du fick ett helt inlägg nu så blev du dessutom inlägg nummer 100, woho!)

Ärlighet varar längst

Ärlighet, ja. Jag var hos en psykolog idag. Nej, jag står inte och balanserar på kanten till ett stort svart hål bara centimeter från att ramla ner. Absolut inte. Jag har bara väldigt väldigt väldigt mycket att göra, vilket gör mig väldigt väldigt väldigt stressad. Att vara väldigt väldigt väldigt stressad innebär inte bara att man har en lång att göra-lista som man inte riktigt vet hur man ska hinna med. Att vara väldigt väldigt väldigt stressad innebär också att den där stressen går ut över alla andra delar av livet också, även det som stressen inte berör.

Typ ens vänner. Relation. Fritidsintressen. Familj. Ledighet. Avkoppling. Träning. Vålmående. Ja, och det är där jag är nu.

Först var jag lite tveksam, ska jag gå till en psykolog? Jag känner mig ju faktiskt väldigt medveten om mitt medvetande, kanske mer medveten än genomsnittet? Dessutom har jag ju för tusan en kandidatexamen i psykologi om dryga sju månader! Så inte ska väl jag...?

Men jag tror det är bra, oavsett vem man är. Jag tror att det är bra att prata och inte bara tänka. Det blir en helt annan sak när man "tvingas" formulera hur man känner och hur man mår i ord istället för i tanke. Jag slogs av det flera gånger under vårat samtal när psykologen sa "om jag förstod dig rätt nu så sa du...". När någon annan upprepar vad man själv har sagt så förstår man ju så mycket lättare. Sa jag så där? Ja det gjorde jag ju. Det låter ju helt befängt! Har jag verkligen det tankesättet? Man får helt andra perspektiv, och jag tror det är viktigt för att sen kunna komma vidare och börja må bättre.

Så är det. Nu måste jag jobba på lite prioriteringar. Mer kul, mindre måste och borde. Svårt, men absolut livsviktigt. Den här situationen är ganska...ohållbar, som psykologen sa.

Vänskap

Det är mycket nu. Alltså, jag menar verkligen mycket. Så mycket att huvudet är alldeles fullproppat med to do's och bara skriker efter ledighet.

Idag struntade jag i allt som måste göras och åt lunch med en mycket god vän. En lunch övergick i lite shopping och shopping övergick i Östermalmspromenad och promenaden övergick i fika. Fikat övergick till en cykeltur som övergick till en fantastiskt mysig höstpromenad i solskenet bland gula löv. Och en massa massa prat förstås. Så mycket prat att cyklarna fick ledas hem igen för att vi hade så mycket att prata om, jag och min vän.

Tack älskade Amanda för en fantastisk dag. Du är bäst. Jag behöver såna här dagar, och jag behöver dig.

Tvångsuppdatering

Haha vilken hemsk rubrik jag valde! Nej men alltså egentligen har jag ingen lust att uppdatera, jag är trött som snor och vill bara gå och lägga mig men jag tänkte att jag kanske borde skriva några rader...kommer ha tokmycket nästa vecka så jag tror knappast jag kommer hinna skriva nåt då...

I helgen har jag varit hemma hos mormor och morfar och plockat svamp, det är liksom en mysig tradition vi har på sensommaren/hösten. Jag tror banne mig att vi slog svamprekord i år! Vi har huuur mycket svamp som helst i frysen nu...

Imorse åkte jag hem tidigt för att hinna gå på medlemsmöte i min bostadsrättsförening, det var liksom viktigt att jag deltog då jag valdes in som ledamot i styrelsen. Sjukt många vuxenpoäng, jag vet. Men det känns kul, det ska bli roligt att engagera sig! Efter mötet hade vi städdag, vilket var oväntat trevligt! Jag tilldelade mig själv ansvar att rensa i rabatterna och det var verkligen längesen jag ägnade mig åt trädgårdsarbete. Jag gillar ju sånt! Kul att prata med grannar man aldrig pratat med och grilla korv tillsammans och så också :)

Nu svider mina ögon av trötthet så nu ska jag hoppa i säng. Som sagt tokvecka coming up, har examination/tenta i TRE kurser i slutet av den här månaden (ah panikkänslor bara av att skriva det!) så jag har massor av plugg att ta itu med. Kommande vecka är det dessutom jobbvecka och jag jobbar fem av veckans sju dagar. Stress! You can do it Sara!

Dagens citat

Anders - Idag tänkte jag såhär: faaaaaan vad skönt det vore att gå runt i klänning!

Det sämsta med att studera vid Stockholms universitet

Ja det kan tyckas vara en rätt obetydlig grej i sammanhanget men det sämsta med att studera vid Stockholms universitet är fan i mig gångvägen från tunnelbanan och upp till själva universitetsbyggnaderna. Där står det nämligen ALLTID någon form av försäljare som så hemsktjättejätteväldigt gärna vill att just DU ska lyssna på vad de har att säga.

Precis när höstterminen började var det SATS som stod där och ville värva medlemmar, sen strax innan valet så tog en massa partier över och ville sno åt sig en pratstund. Nu idag är det Greenpeace som står där och får oss alla att känna oss som vidriga människor som inte ville stötta dom ens med "en ynka femtiolapp i månaden".

Den här gångvägen är dessutom ganska smal så det går liksom inte att värja sig. Bästa sättet är att se jävligt upptagen ut (även om vissa försäljare inte bryr sig ett skit om det) eller ännu bättre är att se till att hamna i en klunga med massa människor, då får dom det jobbigt dom jävlarna. Går man helt ensam får man nästan skylla sig själv om man blir haffad...och idag gick jag där helt solo. Bajs.

Jag försökte verkligen alla knep; titta åt ett annat håll, öka takten, se upptagen ut, säga att jag inte har tid, att jag har bråttom, min telefon hörde till och med mina böner och började otroligt nog ringa men nej den jäkeln gav sig inte! Han liksom småsprang efter mig på gångvägen och drog sin monolog om miljöförstöring, utrotade fiskar och skövlad regnskog. Satan! Jag är liksom stenhård i min princip att inte inte inte köpa någonting av en sån här försäljare. Vill jag stödja någon förening eller köpa ett abonnemang eller whatever så vill göra det när jag vill. Inte när någon annan vill. Men fan vad svårt det är när man "tillåtit" nån att dra sin monolog, man vill liksom nästan stödköpa för att han var så duktig och kom ihåg allt utantill utan att behöva snegla på sitt manus. Jag var ungefär ett andetag ifrån att säga "men okej då, femtio spänn i månaden kan du väl få!", innan jag insåg att om jag skulle säga så, så skulle det vara endast för att jag tycker det är så jobbigt att säga nej. Så då sa jag nej. Nej nej nej jag vill inte. Jag är ledsen. Förlåt.

Jävla försäljare, lyckas få mig att få dåligt samvete på det där viset.

Men ärligt hörrni, vad tycker ni om såna här försäljare? Är det inte alltid jobbigt? Eller har ni nångång uppskattat det? Himla otacksamt yrke liksom...