Sara på loppis, i dubbel bemärkelse

Nu ska ni få höra om ett riktigt fint fynd jag gjort idag! Idag var det nämligen Porslinets dag nere i Gustavsbergs hamn, och i samband med det så hölls en porslinsloppis. Jag var och kikade på den loppisen (såklart...), och vid det allra första loppisbordet jag besökte så hittade jag nånting som jag verkligen inte kunde motstå! 

En tekanna från Gustavsberg med tillhörande mjölkkanna! Som det står Sara på!

100 spänn för båda, som hittat!

 

 Kvinnan som sålde dem berättade att Sara i det här fallet är en förkortning för "Sveriges Allmäna Restaurangbolag", som var en statlig hotell- och restaurangkoncern. På 70-talet var det Sveriges största hotell- och restaurangkedja.

Tekannan och den lilla mjölkkannan är alltså märkt med denna koncerns logotyp och har antagligen använts i någon av koncernens hotell eller restauranger.

Jag tycker de är så oerhört vackra! Jag har har insett att jag är väldigt svag för enkel design men med en liten överraskande twist (åh jag skäms, vilken töntig beskrivning!). Något som dessa kannor onekligen uppfyller. Min tanke är att servera kaffe/mjölk i dem :) En fin tekanna har jag ju redan liksom...

Jag höll däremot på att få ett smärre psykbryt när jag skulle fotografera dem. Med blixt såg det ut som att det är gröna (!) och på bilderna utan blixt (som ni ser ovan) ser de lite dassiga ut i färgen, nästan bruna? Men de är alltså kolsvarta i verkligheten och blanka i färgen, inget annat.

Det vore kul att få veta lite mer om Sara-kannorna. Som ni ser har jag ju en stämpel undertill, så jag ska försöka luska lite...

Äntligen tofs-hår!

Jag vet inte hur det är med er, men när det gäller vilken frisyr jag ska ha så är det verkligen inte jag som bestämmer. Det är mitt hår som är allsmäktig i den frågan. Särskilt när det gäller det här med att sätta upp håret i tofs. Jag försöker ibland, frågar snällt mitt hår "Du, snälla, jag vill verkligen ha tofs idag. Snälla? Kom igen?". Men icke. Håret är varken mottagligt för mutor eller smicker. Om jag har modet att trotsa håret så straffas jag med att se förjävlig ut. Inte sällan slutar det med att jag ger upp och rycker ut tofsen illa kvickt.

Men ibland, då bestämmer sig håret för att nu, nu är det banne mig dags för en tofsperiod! Som nu till exempel. Jag kan sätta upp håret i tofs! Och det blir fint! Halleluja!



MEN GUD SARA VILKEN FANTASTISK BILD DU BORDE BLI FOTOGRAAAAF!

Sy-terapi

Igår kände jag mig lite deppig. Jag slutade jobbet redan klockan 11 och hade således en hel dag av ledighet framför mig. Och när jag funderade på vad jag skulle hitta på på min lediga dag så var det bara saker som "diska", "städa" och annat fix och plock som dök upp i huvudet. Det gjorde mig lite deppig att det känns som att det alldeles för ofta är såna där "måsten" och "borden" som jag ägnar min tid åt. Så då bestämde jag mig för att skita i allt det där och göra nånting med lust som enda drivkraft.

Jag tog då fram symaskinen.

Anders har en väggbonad som hans mormor (Obs! Källhänvisning saknas!) vävt, och jag har länge tänkt att jag ska göra nåt av den. En kudde till exempel. Den är ju väldigt fin, och jag vill använda den på något sätt. Och kuddar passar mer in i vårt hem än väggbonader, om man säger så.

Före...

Fyra avsnitt av Sommar i P1 senare var kudden klar. Och jag var inte det minsta deppig längre. Snarare glad över att den fina väggbonaden förvandlats till nånting så mer mycket uppskattat och användbart.

...och efter!

Mycket nöjd!

Selma Lagerlöf

Jag skulle verkligen vilja hitta en bok att kalla för "min favoritbok" och jag skulle verkligen vilja hitta en författare att kalla "favoritförfattare". Men jag tycker att det är svårt det där. Att kalla en bok för favoritbok känns så stort. Oftast läser åtminstone jag en bok endast en gång, och att sen kalla den för favorit känns lite förhastat. Kanske handlar det om att man mådde bra i övrigt när man läste boken, och därför har positiva associationer?

Favoritförfattare är nästan ännu svårare. För att kunna kalla en författare för favoritförfattare måste man ju ha läst flera böcker av författaren i fråga,. Det räcker ju såklart inte med en. Knappt två heller. Och måste det inte också finnas nånting hos författaren som man kan peka på, som gör att man gillar hen så mycket? Något unikt.

När jag och Amanda hade en bokklubb på tu man hand för nåt år sen så läste vi Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien". Ibland när jag går runt och filosoferar och i tanken intervjuar mig själv (pinsamt avslöjande!) så är den en sån bok som jag brukar tänka på som en "favoritbok". Även om det är ett tag sen vi läste den så brukar jag ändå tänka på den då och då. Särskilt på sista meningen i första kapitlet; 

"För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa"

 Jag tyckte väldigt mycket om den boken och den har verkligen stannat kvar i mig. Det kanske är det som definierar en favoritbok?

När jag och Anders var i Sunne i början av sommaren så besökte vi Selma Lagerlöfs hem "Mårbacka", och där köpte jag första delen i Selmas självbiografi som heter just "Mårbacka". Jag började läsa den häromdan, och oj vad jag vaggas in i Selmas sätt att skriva. Det är svårt att beskriva hur någon skriver, men av Selma Lagerlöf vill jag bara läsa mer och mer och mer. Jag skulle kunna tänka mig att lusläsa bruksanvisnigar för krångliga elektriska maskiner om det var Selma Lagerlöf som skrivit dem. Så känns det. Tänk om jag är en favoritförfattare på spåren?


Utanför Mårbacka

Vi besökte också Selmas familjegrav på Östra Ämterviks kyrkogård.

Fina böcker med fula omslag.

Insikternas sommar (part II?)

(För att läsa part I hänvisar jag till min kära Amanda och hennes blogg)

Som jag sa sagt till ovan nämnda Amanda så har jag för egen del utnämnt den här sommaren till Insikternas sommar. Vad insikterna består i tänkte jag inte diskutera här, men jag skulle älska att göra det med er någon gång, ansikte mot ansikte.

Här kommer dock en insikt om insikter.

Jag tyckte att det var lite jobbigt att fylla 25. Jag hade liksom trott att när man är 25 är man vuxen. Att man då vet vem man är, vad man tycker och står för, vad som är rätt och fel. Och så vidare. Men då våren 2011, när jag började närma mig 25, kände jag mig verkligen inte vuxen. Jag kände mig på många sätt snarare som en nybörjare på det här med att leva. Och det upplevde jag som jobbigt på många sätt, och lite som ett misslyckande.

Men nu har jag insett att man aldrig kommer bli en "färdig vuxen". Jag kommer alltid läsa böcker, träffa människor, höra musik, se filmer, tjuvlyssna på samtal och så vidare som kommer att påverka och förändra mig. Jag kommer alltid komma till insikter som kommer att förändra mig och mitt liv. Och jag är så jävla tacksam för det. Herregud vad berikande det är med insikter!

I have been running so sweaty my whole life.

Urgent for a finish line.
And I have been missing the rapture this whole time, of being forever incomplete.



(Antal gånger jag, när jag läst igenom inlägget, läst "insekter" och inte "insikter"? Typ en miljard.)