Nu

Sitter på Studentpalatset just i denna stund. Har suttit här sen lunchtid och skrivit en projektskiss på min övningsuppsats. Nu har jag precis skickat iväg den till min handledare och känner mig rätt tillfreds, skönt!

I förmiddags var jag på personalmöte på jobbet. Bara jag. Det är andra gången på några veckor som det bara är jag som kommer till ett avtalat gruppmöte (förra gången gällde det dock inte jobbet). Undrar vad det betyder? Att jag är mest plikttrogen? Vi säger så!

C-uppsatsen började jag prata om ja. Den har satt igång nu. Eller ja, vi ska inleda det hela med att göra en "övningsuppsats". Syftet med att skriva c-uppsats på min institution är nämligen att vi ska göra en empirisk undersökning (experiment till exempel), och sånt kan ju vara lite knepigt. Så övningsuppsatsen är lite som en pilotstudie ungefär, så att man får öva sig i att analysera data och så. Tycker det känns som ett skitbra upplägg! När det riktiga skrivande sätter igång om några veckor så kommer man ju vara sjukt förberedd, topp topp!

Nä, apropå det så ska jag nog kila iväg och köpa en pärm att ha alla uppsatspapper i (redan typ tusen papper som ligger huller om buller, och fler lär det bli!). Så får det bli. En sak i taget.

Kram kram kram!

Det är nåt med chaufförer

Jag vet inte hur ofta ni åker med röda linjen, kära bloggläsare, men jag gör det ofta (skolan, ni vet). På denna linje finns det en förare som är HELT fantastisk! Som får sina passagerare att le varendaste gång man åker med honom. Han har till och med fått sig en egen hyllningssida på Facebook.

Idag åkte jag med honom när jag åkte till Slussen.

"Då var vi vid Östermalmstorg, Stockholms creme de la creme!"

"Då var vi vid T-centralen, Stockholms pulserande hjärta!"

Åh en sån underbaring! Tyvärr har jag ju redan fångat min egen kollektivtrafikchaufför så jag får nog lämna över den här godbiten till någon annan...

Vad tycker ni?

Jag funderar på att börja blogga aktivt igen. Har suttit och läst massa gamla inlägg jag skrivit och jisses vad kul det är att läsa vad man haft för sig och vad man tänkt och tyckt. I december förra året skrev jag liksom ett (1) inlägg. Inte okej. Så vad säger ni, är ni redo för Sara-the-most-active-blogger-in-...Gustavsberg?

Ärlighet, igen

Den 20 oktober förra året skrev jag i ett blogginlägg "Jag var hos en psykolog idag. Nej, jag står inte och balanserar på kanten till ett stort svart hål bara centimeter från att ramla ner. Absolut inte."

Jag hade fel. Jag balanserade visst, och jag föll. Några av er som läser den här bloggen har jag redan pratat med, andra inte. Jag har hamnat i en depression. Dom där orden har jag aldrig skrivit förut, och allra minst sagt högt. Men så är det, och det är tungt. Det går väldigt mycket upp och ner just nu.

Rubriken till det där inlägget som jag skrev den 20 oktober var "Ärlighet varar längst", och det tror jag verkligen på. Jag tror också, eller snarare vet, att ärlighet får mig att må bättre. Jag har märkt det, att när jag tvingas hålla tillbaka, tvingas le när jag är ledsen eller tvingas låtsas som att allt är bra när tårarna bränner, då mår jag verkligen som sämst. Men när jag vistas bland människor som vet, och accepterar, att min sinnesstämning kan ändras på ett ögonblick så känner jag mig så mycket lugnare och så mycket mindre ensam. För ensam, det är jag inte. Även om det känns så, mest hela tiden, så är jag inte ensam om det här.

Jag vet inte hur mycket jag ska berätta. Det här är trots allt en offentlig blogg som vem som helst kan läsa. Även om jag inte har nån anledning att skämmas så känns vissa saker alldeles för privata. Jag pratar gärna med er på nåt avskilt ställe, säg bara till. Jag vill och behöver prata. Men låt mig säga såhär; jag kommer bli bra. Jag tror inte på det själv alla gånger men jag kommer bli bra. Jag har människor runt mig som förstår och lyssnar och jag får både medicinsk och professionell terapeutisk hjälp.

Det här inlägget var skitjobbigt att skriva och jag känner mig ganska övertygad om att jag kommer radera det snart (om jag ens publicerar det?).

Nu har det gått några timmar sen jag skrev den här texten och jag tror jag bestämt mig för att publicera det. Nu gör jag det.

Kram, fina ni.

The Karlsson brothers

I lördags var jag och Anders väldans sugna på att se en rolig film. I videobutiken föll valet på Bröderna Karlsson (och på en HasseåTage-film, och på en Kvarteret Skatan-box som babe köpte till mig! Visserligen som tack för att jag köpte ett par mjukisbyxor till honom dagen innan, men ändå, romantik!).

Först och främst: Bröderna Karlsson, oväntat bra film! Visst så var inte manuset och storyn helt fläckfritt, men skådespelet och regin var väldigt bra! Så se den om ni inte gjort det än!

MEN, och här höjer jag ett varningens finger, om ni är ute efter att sitta uppkrupna i soffan och mysa till en smårolig svensk film så är det här HELT fel film att se. Har ni svagt hjärta eller opålitliga nerver - se nåt annat.

Under första halvan av filmen låg jag i soffan och stönade och fläktade med armarna av obehag (ja föreställ er gärna!), vred mig i plågor av pinsamhet. Under andra halvan, när jag hade lyckats intala mig att "det är bara en film, det har inte hänt på riktigt", så var det Anders tur. Han stod upp på golvet och hoppade och suckade och stönade och "åhhhh!":ade. Extremt jobbig, pinsam och stressande film! Men vad kan man annars förvänta sig av en "förväxlingskomedi"...

Så. Det var det första filmtipset 2011 från eder filmrecensent. Tjo!

Faller för grupptrycket

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Det är klart. Det gör man väl varje år? Men för att nämna nåt så säger jag besökte Paris, fjällvandrade i Lappland och körde gokart!

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag minns inte om jag hade flera nyårslöften. Men jag minns ett och det var att jag skulle ta körkort och jag skäms som fan att jag inte tog tag i det.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej det tror jag inte (gud vad pinsamt om jag glömt nån nu!)

4. Dog någon som stod dig nära?
Min gammelmormor stod mig inte särskilt nära, men hennes bortgång berörde mig ändå.

5. Vilka länder besökte du?
Frankrike, Belgien, Tyskland, Danmark å Sverige! (Jaja, vissa av dom där länderna åkte jag bara igenom med buss men i Belgien och Tyskland gick jag faktiskt av och sträckte på benen! ;)

6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha 2011?
Harmoni och lugn och ro lite oftare...

7. Vilket datum från 2010 kommer du alltid att minnas?
Då ska vi se! Det finns många saker jag alltid kommer att minnas från detta år, men om vi ska koppla det till specifika datum så blir det 19 juni (Kronprinsessans och Daniels bröllop, historiskt och fantastiskt och jag är SÅ glad att jag fick "vara med"!), 14 augusti (min moster och hennes mans bröllop), 18 september (min pappas 50års-fest som blev otroligt lyckad!) och 1 oktober (jag och Anders firar ett år i Göteborg och i present får jag en morot (!) och en bild han tagit på ett jääättestort paket som står hemma på vårat köksbord och väntar på mig...)

8. Vad var din största framgång 2010?
Vet inte om det är den största framgången, men jag är jäkligt stolt och ger mig själv massa cred för att jag skrev en b-uppsats, på engelska! En annan framgång var väl kanske att jag lyckats bli sambo med en...eh, icke-pedant person...;) Och att jag började träna så intensivt och klarade av det!

9. Största misstaget?
Det är väl kanske inte mitt fel egentligen, men det känns som ett stort misstag att jag sökte mig till skitkursen Pedagogik I. Och att jag inte lyssnade på mig själv när varenda cell i kroppen skrek att jag måste ta det lugnt.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja det har jag. Skadat mig...ja jag flådde ju mig själv på benet förra vintern...

11. Bästa köpet?
Oj. Många. Men spontant säger jag min ryggsäck. Den har åtminstone räddat mina axlar.

12. Sämsta köpet?
Jag har säkert gjort nåt dåligt köp, men det har jag förträngt. Jo förresten! En bakad potatis med skagenröra i Globen som var skitäcklig!

13. Vad spenderade du mest pengar på?
Räkningar och sånt...

14. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min älskade Anders förgyller varenda sekund.

15. Vilka sånger kommer alltid påminna dig om 2010?
Hela Robyns album Body Talk!

16. Var du gladare eller ledsnare 2010 jämfört med tidigare år?
Livet går upp och ner hela tiden så det kan jag inte svara på. Ibland gladare och ibland ledsnare.

17. Vad önskar du att du gjort mer?
Njutit av nuet, gjort saker bara för mitt eget vålmående och varit mer i skärgården

18. Vad önskar du att du gjort mindre?
Läst bloggar och hängt på Facebook. Stressat upp mig i onödan.

19. Hur tillbringade du julen?
Hemmamys hos mina föräldrar med ja, mina föräldrar och bror och farmor.

20. Blev du kär i år?
När 2010 startade stod jag på Mosebacke och pussades med världens finaste och var tokkär. När 2010 slutade stod jag på en balkong på Röda korsets sjukhus och pussades med samma person som ett år tidigare och var ännu mer kär. Så nej, jag blev inte kär. Jag blev kärare.

21. Hur många one night stands?
Null.

22. Favoritprogram på tv?
Hm. TV-året 2010 har dominerats av På spåret, Vem vet mest? och Lyxfällan så dom får väl räknas som favoriter. Måste jag säga en blir det På spåret (har jag glömt nåt nu?).

23. Bästa boken du läste i år?
Flyga drake (den ÄR så bra som alla säger!)

24. Största musikaliska upptäckten?
Inte för att jag upptäckte Robyn i år men...Robyn får bli mitt svar!

25. Något du önskade dig och fick?
En rosa cykel!

26. Något du önskade dig men inte fick?
"Önskade" och "fick" är kanske fel ord att använda men...körkort...

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Åt på Bullandö krog med familjen och sen var jag på IKEA och bio med Anders.

28. Finns det något som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Det finns det säkert.

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Första halvåret var det mycket träningskläder...och sommaren dominerades av leggings (tack vare Amanda!) och nu på hösten...eh...jeans?

30. Vad fick dig att må bra?
Åh, så mycket! Men om jag ska välja en specifik liten sak så är det den period under hösten då jag och Amanda träffades en gång i veckan och åt lunch och bara...pratade. Älskade det!

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Jaha? Jag säger prins Daniel. Haha.

32. Vem saknade du?
Malin som är viktig på många sätt och vis. Markus som jag umgåtts med alldeles för lite. My för att jag behöver henne oftare än bara några gånger om året.

33. De bästa nya människorna du träffade?
Jag har inte träffat så mycket nya människor som jag verkligen umgås med (tror jag?). Jag träffade henne i och för sig redan 2009, men lärde känna henne 2010 - min kollega S!

Lugna ner er!

Eftersom det blev sån vaaansinnig hysteri efter min cliffhanger i förra inlägget så får jag väl ta och berätta för er nu då!

Förra veckan var jag hos en ortoped/sjukgymnast och fick svaret på varför mitt ena ben smärtar så otroligt när jag tränar (och framförallt när jag springer och hoppar) - benhinneinflammation. Ja och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Jag har förstått att det är en jäkla bitch att bli av med, och nu har jag fått hopp- och springförbud. Men men, på måndag ska jag hämta ut mina skoinlägg och så har jag fått order om att träna mina knän (som är överrörliga, bland annat därför jag fått inflammationen), så jag tror nog att det ska ordna sig.

Men det var inte det jag tänkte att det här inlägget skulle handla om. Temat för inlägget är hur jäklarns glad jag är att det finns specialister på saker och ting! Tidigare när jag haft ont i kroppen på ena eller andra sättet har jag alltid gått till vårdcentralen. Inget ont om vårdcentralen, jag är otroligt tacksam över att dom finns och dom gör ett skitbra jobb och har hjälpt mig massor med gånger. Men det är också ett antal gånger jag varit där och verkligen kännt att läkaren inte haft en jäkla aning. Läkaren har klämt och kännt en snabbis, ställt några standardfrågor och så har man blivit hemskickad med nåt recept på nåt smärtstillande eller anti-inflammatoriskt och fått höra att "hoppas det blir bra nu då". Vad orsaken till smärtan är, är det inget som vet, men smärtstillande stillar ju smärtan så...?

Det var verkligen natt och dag-skillnad att besöka en specialist. Hon gjorde en väldigt grundlig undersökning, klämde och kände länge, ställde massor av frågor, bad mig göra lite olika rörelser och övningar så att hon kunde se mina rörelsemönster, jag fick gå på löpband en stund så att hon kunde syna min gångstil. Sen kunde hon verkligen berätta för mig exakt vad problemet är. Hon kunde berätta vad som orsakat problemet, hon berättade grundligt och förklarade hur benet är uppbyggt och vad det är som ställt till det och vad det innebär. Hon fattade liksom, hon kunde säga att "i och med blablabla, som gör att blablabla, så måste det göra jätteont när du hoppar jämfota?", och det gör det ju! Även om jag fick besked om fucking benhinneinflammation den där morgonen så var jag svinglad när jag gick därifrån. Det kändes fantastiskt bra att verkligen fått veta. Sara hjärta specialister.

Det känns som att det är upplagt för en diskussion om vårdcentralen här, så snälla skriv vad ni tänker, vore roligt att höra och diskutera!