Ärlighet, igen

Den 20 oktober förra året skrev jag i ett blogginlägg "Jag var hos en psykolog idag. Nej, jag står inte och balanserar på kanten till ett stort svart hål bara centimeter från att ramla ner. Absolut inte."

Jag hade fel. Jag balanserade visst, och jag föll. Några av er som läser den här bloggen har jag redan pratat med, andra inte. Jag har hamnat i en depression. Dom där orden har jag aldrig skrivit förut, och allra minst sagt högt. Men så är det, och det är tungt. Det går väldigt mycket upp och ner just nu.

Rubriken till det där inlägget som jag skrev den 20 oktober var "Ärlighet varar längst", och det tror jag verkligen på. Jag tror också, eller snarare vet, att ärlighet får mig att må bättre. Jag har märkt det, att när jag tvingas hålla tillbaka, tvingas le när jag är ledsen eller tvingas låtsas som att allt är bra när tårarna bränner, då mår jag verkligen som sämst. Men när jag vistas bland människor som vet, och accepterar, att min sinnesstämning kan ändras på ett ögonblick så känner jag mig så mycket lugnare och så mycket mindre ensam. För ensam, det är jag inte. Även om det känns så, mest hela tiden, så är jag inte ensam om det här.

Jag vet inte hur mycket jag ska berätta. Det här är trots allt en offentlig blogg som vem som helst kan läsa. Även om jag inte har nån anledning att skämmas så känns vissa saker alldeles för privata. Jag pratar gärna med er på nåt avskilt ställe, säg bara till. Jag vill och behöver prata. Men låt mig säga såhär; jag kommer bli bra. Jag tror inte på det själv alla gånger men jag kommer bli bra. Jag har människor runt mig som förstår och lyssnar och jag får både medicinsk och professionell terapeutisk hjälp.

Det här inlägget var skitjobbigt att skriva och jag känner mig ganska övertygad om att jag kommer radera det snart (om jag ens publicerar det?).

Nu har det gått några timmar sen jag skrev den här texten och jag tror jag bestämt mig för att publicera det. Nu gör jag det.

Kram, fina ni.