Jag förstår nu

Ibland kan jag skämmas lite över att det tog så lång tid för mig att fatta det här med träning. Jag trodde att man tränade av fåfänga och för att visa upp sig (hatar sånt) och att den här lyckokänslan som alla pratar om, att den var fullständigt subjektiv. Att man blev lycklig för att "åhh nu har jag rört på mig, precis som man ska, åh vad duktig jag är nu kommer jag bli snygg!"

Men det är ju inte så, det är ju inte därför man tränar (eller det finns väl vissa som gör det, och dom föraktar jag). Lyckokänslan kommer ju inifrån. Jag hade inte förstått det förut. Det händer ju liksom saker inuti kroppen som gör att man blir glad, och det händer varenda gång man rör på sig! Oavsett om man tyckte att träningen var pest och pina eller om det var tokroligt.

Jag har de senaste dagarna känt mig märkligt deppig. Inte riktigt vetat varför men en olustig känsla har suttit i och tyngt ner mig. Igår när jag gick och la mig började jag plötsligt storgråta utan att alls fatta varför. Ganska frustrerande, särskilt för Anders som förstod ännu mindre än vad jag gjorde. Idag var jag och tränade, och det var så skönt. Som om de där jobbiga deppkänslorna sakta rann av mig. Inte som nån mirakelmetod förstås men efteråt kände jag mig så mycket mer tillfreds, rent utav glad. Och det är ju därför man tränar, för att man oavsett om man vill eller inte blir glad.

Det har ju varit mycket snack om att läkare borde kunna skriva ut motion som "medicin" mot vissa sjukdomar, såsom lättare depressioner. Men jag vet inte om de gör det, vet ni? I vilket fall så borde dom göra det. Jag tror det skulle hjälpa många. Rättare sagt, jag är ganska övertygad.

Eller förresten, får jag ändra den första meningen jag skrev i det här inlägget? Jag skäms inte alls, jag är bara jäkligt glad att jag förstår nu!