Igår var jag på stand-up i Gustavsbergs hamn med min mamma och min sambo och såg den här killen uppträda. Så himla mysigt, vi åt middag på uteserveringen och efteråt bjöds vi på komik! Han var väldigt duktig tycker jag, och sa en del saker som fick mig att tänka till litegrann. Bland annat drog han skämt om den typ av människor som är så sjukt svåra att imponera på (och det var särskilt vad han kallade sushi-stockholmare som han syftade på...). Ni vet, den typen av människor som inte tycker att nånting är riktigt bra, att det alltid kunde varit lite lite bättre...ni vet? Han berättade bland annat att han varit på en Stevie Wonder-konsert. Stevie hade suttit där vid sitt piano och sjungit sina fantastiska hits och publiken hade sjungit med och det hade varit en perfekt kväll! Efter konserten hade nån kille högt sagt att "nää jag hade nog förväntat mig lite mer!". Komikern undrade då vad faaan Stevie kunde gjort mer?! Herregud Stevie Wonder i egen hög person hade suttit och sjungit sina egna låtar, det är ju ascoolt, hur kan man inte vara nöjd?!
Jag satt och tänkte lite efter det här skämtet. Visst känner man igen det här beteendet? Både hos sig själv och hos andra (ja alltså jag skulle aldrig nånsin klaga på en Stevie Wonder-konsert, men liksom...när det gäller andra grejer). Varför gör man så? Varför är man ute efter absolut perfektion? Visst, hade Stevie suttit tyst hela konserten, servitrisen spottat i maten, regnet öst ner hela solsemestern eller vad det än må vara, då har man väl rätt att inte vara nöjd. Men det känns som att man så ofta låter ett litet litet "fel" förstöra en hel upplevelse. Så dumt.
Nej, i fortsättningen ska jag verkligen försöka att vara mer nöjd. Fokusera mer på det postiva än det negativa. Försöka bortse från små skavanker, för vem tusan bryr sig? Jag tror man skulle må mycket bättre av det, och det vore ju fruktansvärt hemskt att bli en sushi-stockholmare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar