För några veckor sen när jag och Amanda stod och väntade på bussen hörde jag ett samtal mellan två kvinnor, uppskattningsvis 35-45 år gamla. Av samtalet förstod jag att den ena av dem hade silikonbröst, och den andra kvinnan (utan silikonbröst) sa något i stil med "ja det börjar bli dags för mig att skaffa såna jag med, jag tjatar och tjatar på Lasse för nu börjar de hänga alldeles för mycket".
Häromdan läste jag ett uttalande av en plastikkirurg. Han berättade att hans patienter nu för tiden sällan vill göra sina bröst
större, det är snarare
formen på brösten de vill ändra.
Jag vet inte hur ni känner. Men den här utvecklingen gör mig verkligen illa till mods, och jag känner att det här är så mycker mer otäckt än den trenden som rådde för några år sen, då tjejer opererade sina bröst enorma.
Nu, när det börjar bli allt vanligare med bröstoperationer, och då tjejer inte längre gör jättebomber, brukar man höra saker som "jag gjorde det för min egen skull, jag trivdes inte med mina bröst så som de såg ut", "mina bröst förändrades så efter amningen" osv. Innan jag fortsätter argumentationen, ponera att en person brutit näsan vilket gjort att den är permanent sned. Den här personen blir ledsen varje gång hon ser sig i spegeln och bestämmer sig för att göra en plastikoperation så att näsan blir rak igen. Givetvis vore det i den bästa av världar bäst om den här personen försonades med sin sneda näsa och kände sig lycklig och glad över att faktiskt vara rätt så unik. Men jag kan ändå förstå att den här personen mår dåligt över sitt utseende. Det är ju säkerligen inte särskilt kul att bli "hon med näsan".
Ungefär samma argument till varför man väljer plastikkirurgi brukar användas av folk som "fixar brösten". Att
de själva inte trivs med sina bröst, att de mår dåligt när de ser sig själva nakna i spegeln. Men stopp och belägg. De här tjejerna har inte varit med om någon olyckshändelse som gjort att deras bröst blivit som de blivit, de har inte drabbats av någon sjukdom som gjort att brösten börjat hänga eller antagit ojämn form. De har bara levt ett vanligt liv, precis som vem som helst. De har gått igenom puberteten, de har åldrats och kanske har de fått barn och kanske ammat. Anledningen till att deras bröst ser ut som de gör är alltså...naturlig.
Är det inte då väldigt märkligt att kvinnor kan känna att de mår dåligt över hur deras bröst naturligt ser ut? Att man kan gå runt och känna sig ful för att man inte har något som man inte ens är genetiskt predisponerad att ha? Det är ju lika ologiskt som att jag skulle gå runt och känna mig misslyckad och ful för att jag inte har sju fingrar på varje hand.
Jag har varit en del i omklädningsrum den senaste tiden, då jag börjat motionssimma i simhallen. Jag har med andra ord sett en hel del bröst den senaste tiden. När jag var i simhallen senast började jag fundera på det här, och konstaterade att jag dittills inte sett några såna här "idealbröst" i det omklädningsrummet. Om man hårddrar det lite, vore det inte helt absurt om vi alla i det där omklädningsrummet gick runt och kände oss fula för att vi alla saknar något som ingen av oss har?
Men de här tjejerna som mår dåligt över sina bröst är ju ledsna och känner sig fula och missnöjda. Det tvivlar jag inte en sekund på, jag är övertygad om att deras känslor är högst verkliga. För nånstans ifrån kommer ju den här känslan av att brösten "ska" se ut som de gör på en Barbiedocka. Fasta, runda, jämna och yppiga. Frågan är om det inte är en ond cirkel, ju fler som strävar efter detta ideal, ju starkare fäster sig idealet. Ja, och nu vet jag att argumentet brukar ploppa upp om att "det är ju
min kropp,
jag gör vad
jag vill med
min kropp". Ja, och så får man väl tänka om man vill, och det är väl ett ganska vanligt tankesätt i individualistiska kulturer. Men personligen så tycker jag att man har ett större ansvar än så. Om inte ett samhällsansvar, så i alla fall ett ansvar gentemot sina barn, sina yngre släktingar, vänner och deras barn. Ett av de värsta uttalanden jag hört av någon som rättfärdigat sin bröstoperation är att "det syns inte ens att de är opererade, vet man inte om det så ser man det inte". Som om det vore nåt positivt! Befäster vi inte detta onaturliga ideal ännu mer, om vi får vår omgivning (och framförallt våra barn!) att tro att ett opererat bröst är ett naturligt bröst?
