Idag halkade jag in på ett blogginlägg som
Amanda Schulman skrivit. Hon berättade att när hon var liten så tyckte hon inte om sin stora näsa, men hennes mamma hade sagt att när hon blir stor, då kommer hon vara stolt över den. Mycket riktigt, idag är hon stolt och konstaterar att det ofta är så; det fula blir det finaste man har.
Jag skulle verkligen vilja skriva under på det.
När jag var yngre hatade jag också min näsa. Inte för att den var stor, utan för att den är böjd. Som en näbb. Eller häxnäsa. Jag minns att jag då och då satt och tryckte nästippen uppåt, i förhoppning om att den skulle stanna där. Jag hatade att bli fotograferad i profil. Jag tyckte inte ens om att bli betraktad i profil, en obehagskänsla spred sig i hela kroppen.
Ja och nu fyller jag 25 om knappt två veckor och kan ärligt säga att jag älskar min böjda häxsnok. Det är absolut inte nån acceptansgrej, att jag accepterat att den ser ut som den gör och därför känns det inte jobbigt längre. Nä, jag skulle inte byta ut den mot nån näsa i världen, jag skulle inte fixa till den ens om det var gratis, smärtfritt, gick snabbt och var världens mest simpla operation. Jag älskar min näsa. Den är jag och den är min.
Det är häftigt tycker jag. Att det där man hatade hos sig själv förut, älskar man några år senare. Tänk om man kunde det förmedla det till en endaste osäker tonåring. Vad glad man skulle bli då.
