Idag halkade jag in på ett blogginlägg som Amanda Schulman skrivit. Hon berättade att när hon var liten så tyckte hon inte om sin stora näsa, men hennes mamma hade sagt att när hon blir stor, då kommer hon vara stolt över den. Mycket riktigt, idag är hon stolt och konstaterar att det ofta är så; det fula blir det finaste man har.
Jag skulle verkligen vilja skriva under på det.
När jag var yngre hatade jag också min näsa. Inte för att den var stor, utan för att den är böjd. Som en näbb. Eller häxnäsa. Jag minns att jag då och då satt och tryckte nästippen uppåt, i förhoppning om att den skulle stanna där. Jag hatade att bli fotograferad i profil. Jag tyckte inte ens om att bli betraktad i profil, en obehagskänsla spred sig i hela kroppen.
Ja och nu fyller jag 25 om knappt två veckor och kan ärligt säga att jag älskar min böjda häxsnok. Det är absolut inte nån acceptansgrej, att jag accepterat att den ser ut som den gör och därför känns det inte jobbigt längre. Nä, jag skulle inte byta ut den mot nån näsa i världen, jag skulle inte fixa till den ens om det var gratis, smärtfritt, gick snabbt och var världens mest simpla operation. Jag älskar min näsa. Den är jag och den är min.
Det är häftigt tycker jag. Att det där man hatade hos sig själv förut, älskar man några år senare. Tänk om man kunde det förmedla det till en endaste osäker tonåring. Vad glad man skulle bli då.
Tidigare i livet hade jag komplex för min hy för jag är verkligen vitare än de allra flesta även andra rödhåriga. I högstadiet var det riktigt jobbigt för då var det inne att sola och vara brun och jag kan ju inte sola eftersom att jag 1. inte kan ligga still och 2. bara bränner mig. Det var också väldigt viktigt att jämföra vem som var brunast och alla ville ju jämföra med mig eftersom att de då "vann".
SvaraRaderaJag kan ju bli "brun" eller snarare en mörkare nyans av vit eller möjligen ljus beige men det var aldrig någon som såg det och jag tog det alltid som att någon drev med mig när de sa "vad brun du har blivit!" och blev faktiskt ledsen när någon sa det.
Jag har sedan några år tillbaka insett hur otroligt coolt det är att vara så vit som jag är, alla kan bli brunare men det är svårt att bli vitare. Jag har inte heller så mycket fräknar utan jag är "jämn" vit. Jag klär mig ibland i färger som framhäver hur vit jag är och tar kommentaren om att jag är vit som en komplimang. Och jag tror att allt det började med att jag mötte en annan människa som var väldigt stolt över hur hon såg ut, precis så som hon var!
När jag var liten hade jag komplex för mina födelsemärken som jag har över typ hela kroppen. Jag ville ju oxå ha helt "fläckfria" ben som ALLA andra ;-)
SvaraRaderaMen nu känner jag mig lite unik, precis som med din näsa Sara och din hudfärg Amanda så är födelsemärkena den jag är. Hur många har fem födelsemärken på benet som ser ut som en femma på en tärning? Det e coolt =P
Vi blir bara snyggare och snyggare tjejer!
Åh vad era kommentarer gör mig glad älsklingsflickor! Och du har så rätt Emma, vi blir bara snyggare och snyggare!
SvaraRaderaNi har så rätt att det egentligen är coolt att vara unik! Tänk om alla såg likadana ut, uhhh vad trist!
Precis!
SvaraRadera"Var dig själv, det finns redan så många andra"
Jag har skrivit en liten sång om detta:
SvaraRadera"Det finns bara en av mig och det är jag
det finns bara en av dig och det är du
det finns bara treeeee av oss och det är vi!!"
Åh, den var fin Amanda! <3
SvaraRadera