Nu ska jag skriva om bröst

För några veckor sen när jag och Amanda stod och väntade på bussen hörde jag ett samtal mellan två kvinnor, uppskattningsvis 35-45 år gamla. Av samtalet förstod jag att den ena av dem hade silikonbröst, och den andra kvinnan (utan silikonbröst) sa något i stil med "ja det börjar bli dags för mig att skaffa såna jag med, jag tjatar och tjatar på Lasse för nu börjar de hänga alldeles för mycket".

Häromdan läste jag ett uttalande av en plastikkirurg. Han berättade att hans patienter nu för tiden sällan vill göra sina bröst större, det är snarare formen på brösten de vill ändra.

Jag vet inte hur ni känner. Men den här utvecklingen gör mig verkligen illa till mods, och jag känner att det här är så mycker mer otäckt än den trenden som rådde för några år sen, då tjejer opererade sina bröst enorma.

Nu, när det börjar bli allt vanligare med bröstoperationer, och då tjejer inte längre gör jättebomber, brukar man höra saker som "jag gjorde det för min egen skull, jag trivdes inte med mina bröst så som de såg ut", "mina bröst förändrades så efter amningen" osv. Innan jag fortsätter argumentationen, ponera att en person brutit näsan vilket gjort att den är permanent sned. Den här personen blir ledsen varje gång hon ser sig i spegeln och bestämmer sig för att göra en plastikoperation så att näsan blir rak igen. Givetvis vore det i den bästa av världar bäst om den här personen försonades med sin sneda näsa och kände sig lycklig och glad över att faktiskt vara rätt så unik. Men jag kan ändå förstå att den här personen mår dåligt över sitt utseende. Det är ju säkerligen inte särskilt kul att bli "hon med näsan".

Ungefär samma argument till varför man väljer plastikkirurgi brukar användas av folk som "fixar brösten". Att de själva inte trivs med sina bröst, att de mår dåligt när de ser sig själva nakna i spegeln. Men stopp och belägg. De här tjejerna har inte varit med om någon olyckshändelse som gjort att deras bröst blivit som de blivit, de har inte drabbats av någon sjukdom som gjort att brösten börjat hänga eller antagit ojämn form. De har bara levt ett vanligt liv, precis som vem som helst. De har gått igenom puberteten, de har åldrats och kanske har de fått barn och kanske ammat. Anledningen till att deras bröst ser ut som de gör är alltså...naturlig.

Är det inte då väldigt märkligt att kvinnor kan känna att de mår dåligt över hur deras bröst naturligt ser ut? Att man kan gå runt och känna sig ful för att man inte har något som man inte ens är genetiskt predisponerad att ha? Det är ju lika ologiskt som att jag skulle gå runt och känna mig misslyckad och ful för att jag inte har sju fingrar på varje hand.

Jag har varit en del i omklädningsrum den senaste tiden, då jag börjat motionssimma i simhallen. Jag har med andra ord sett en hel del bröst den senaste tiden. När jag var i simhallen senast började jag fundera på det här, och konstaterade att jag dittills inte sett några såna här "idealbröst" i det omklädningsrummet. Om man hårddrar det lite, vore det inte helt absurt om vi alla i det där omklädningsrummet gick runt och kände oss fula för att vi alla saknar något som ingen av oss har?

Men de här tjejerna som mår dåligt över sina bröst är ju ledsna och känner sig fula och missnöjda. Det tvivlar jag inte en sekund på, jag är övertygad om att deras känslor är högst verkliga. För nånstans ifrån kommer ju den här känslan av att brösten "ska" se ut som de gör på en Barbiedocka. Fasta, runda, jämna och yppiga. Frågan är om det inte är en ond cirkel, ju fler som strävar efter detta ideal, ju starkare fäster sig idealet. Ja, och nu vet jag att argumentet brukar ploppa upp om att "det är ju min kropp, jag gör vad jag vill med min kropp". Ja, och så får man väl tänka om man vill, och det är väl ett ganska vanligt tankesätt i individualistiska kulturer. Men personligen så tycker jag att man har ett större ansvar än så. Om inte ett samhällsansvar, så i alla fall ett ansvar gentemot sina barn, sina yngre släktingar, vänner och deras barn. Ett av de värsta uttalanden jag hört av någon som rättfärdigat sin bröstoperation är att "det syns inte ens att de är opererade, vet man inte om det så ser man det inte". Som om det vore nåt positivt! Befäster vi inte detta onaturliga ideal ännu mer, om vi får vår omgivning (och framförallt våra barn!) att tro att ett opererat bröst är ett naturligt bröst?

Min kloka vän My

Magiska under, oförglömliga stunder

Vilken alldeles fantastisk vinterdag det var igår! Vintern när den är som allra allra bäst! Jag, mamma och pappa tog en promenad i solen på Bullandö, sen fick vi lite vårfeeling och åkte hem och grillade korv (utomhus!) och drack varm choklad.

När jag dricker varm choklad hemma hos mamma och pappa ser jag till att göra det ur min fina Aladdin-mugg. Den är min min min, bara min, men den får bo hemma hos mamma och pappa. Den hör hemma där. Jag tror jag fick den när jag var typ 8. Pappa hade varit i London (tror jag) och köpt med sig varsin mugg till mig och Markus. Han fick Lejonkungen-motiv.

Det är nåt speciellt med den här muggen. För mig. Den är så mycket...mellis. Den är oboy och rostade mackor efter skolan. Den är "ska vi göra matteläxan, eller ska vi rada upp alla mammas parfymer på strykbrädan och leka sminkaffär istället?". Det finns nåt väldigt harmoniskt i det. Jag blir lite glad av min Aladdin-mugg. Och nu har jag skrivit ett helt blogginlägg tillägnat den.

Testing testing...

Nu har jag laddat ner Blogger-appen och testar att blogga från mobilen!

Mvh tjej som känner sig sjukt modern

Hallon

Oj vad jag jag börjat blogga flitigt nu då! Vill bara kika in och visa er den här hur-fin-som-helst-ljuslyktan jag fick av mamma och pappa idag (som tack för gardinsömnaden).

Jag har fingrat på den här klassikern länge, jag tycker den är så otroligt vacker! Är den inte? Det är lite sådär att jag blir varm i magen och lite röd om kinderna när jag tittar på den.

Säg hej till "Hallon" från Orrefors!

Apropå kreativitet...

Den här hittade jag och mamma när vi rensade bland gamla grejer idag.

Framsida

Insida

Baksida

Hihi... Emma är så duktig!

En gardin eller två

Min mor och far har bestämt sig för att göra om min brors gamla rum till gästrum/tv-rum. De senaste helgerna har det lagts golv och tapeterserats och den här helgen var det dags för inredning, och det jag längtat nästan mest efter - gardinsömnad!

Utan att vi ens planerat det blev det något av ett marint tema i rummet, mycket tack vare de röd/vit-randiga gardinerna.





Jag älskar den här gardinen! Skulle nästan vilja sy en till, till mig själv. Jag har inte riktigt gillat rött som inredningsfärg förut (jag har nog inte en enda röd inredningsdetalj hemma!), men nu börjat det smyga sig på...rött är himla fint! Tur att man kan ändra sig! Tavlan är ett sjökort (Stockholms skärgård) tryckt på tyg, som jag ramade in för flera år sen.

Det blev en "dra-för"-gardin framför balkongdörren också. Jag satte fast öljetter som hänganordning, det har jag aldrig gjort förut och jag tycker det blev riktigt snyggt!

Här är ett av min pappas bidrag till inredningen - ett par tidningar som, citat: "lite anspråkslöst", ligger under soffbordet. Passande nog valde han tidningen "Båtägare".

Nu har jag bäddat ut bäddsoffan och det är dags att sova. Hopvikt på soffan ser ni förövrigt ett av mina första större sy-projekt - ett överkast av lapptäcksmodell som jag sydde i...sexan? Sjuan?

Godnatt på er!