För nån vecka sen (tror jag...alltså jag är helt desorienterad vad det gäller dagar, har ingen koll alls!) så sålde jag ett soffbord på Blocket. När kvinnan som köpte det kom för att hämta det och betala så upptäckte hon att hon bara hade en femhundring i plånboken (jag sålde det för hundra) och jag hade ingen växel. Jag fick en bra känsla för den här kvinnan och kände att jag kunde lita på henne, så jag erbjöd henne att ta med sig bordet ändå, ta mitt kontonummer och föra över hundringen till mitt konto när hon kom hem. Det tyckte hon var en bra idé, så så blev det.
Efteråt kände jag mig...ja, lite dum. Ja nästan lite naiv. Kunde jag verkligen lita på att jag skulle få mina pengar? Visserligen handlade det bara om en ynka hundralapp, men ändå. Är jag så lättlurad och blåögd? Jag fick ju som sagt en bra känsla av den här kvinnan och kände inte att jag tog en risk...men borde jag stått på mig ändå? Hade jag varit lika naiv om det gällde tusen kronor?
Dagen efter trillade hundringen in på mitt konto. Så, ingen skada skedd och den bra känsla jag fick av henne var alltså befogad.
Häromdagen lyssnade jag av en slump på en podcast där de pratade om det här med att bli blåst på pengar. Programledaren citerade då Lill-Babs som ska ha sagt "hellre blåst nån gång vart femte år än att gå omkring och tro illa om människor". Jag kände bara när jag hörde det att DÄR satte hon huvet på spiken! Det är exakt den inställningen jag vill ha (och kanske har utan att ha formulerat det så). Självklart ska man inte vara dumdristig, tycker man att nåt verkar skumt ska man ju givetvis backa. Men när man som jag faktiskt får en bra känsla och känner förtroende för en människa, då är det bara att köra! Hellre blåst på en hundring än att bli bitter och misstänksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar