Jag känner till vad som hänt i Norge den senaste tiden. Jag vet hur många som dödats. Jag vet hur många som befann sig på ön och i vilket ärende de var där. Jag vet vad ön heter. Jag har sett bilder på mördaren i både tidningar och tv och jag vet vad han heter. Jag känner till hans bakgrund och hans politiska åsikter. Jag vet hur hans advokat ser ut. Jag känner till händelseförloppet och hur lång tid det tog för polisen att komma till ön. Jag har läst citat av Norges statsminister, och jag vet numera vad även han heter och hur han ser ut. Jag vet att det har varit en stor minnesceremoni och jag vet att den första som begravdes var en ung tjej.
Men hela tiden, när jag läst löpsedlar och sett nyhetsinslag, så har det hela tiden känts som resuméer av en och samma dåliga och osannolika katastroffilm. Den typen av filmer tilltalar inte mig, så jag har inte tagit det till mig, utan istället låtit det passera. Jag vet vad som hänt och jag vet att det är fruktansvärt, men jag har inte kunnat sätta mig in i det. Jag har sagt "usch ja det är hemskt det som hänt!" när händelserna kommit på tal, men jag har inte menat det från hjärtat. Kanske är det ett omedvetet självförsvar, för att det är för jobbigt att tvingas inse att det är på riktigt.
I söndags var det ett långt reportage i DN om en av de överlevande, en 15 år gammal tjej som heter Elise, och jag bestämde mig för att läsa. Elise klarade sig tack vare att hon la sig under en sten och låtsades vara död. Hon hade lagt sitt hår över munnen, så att inte ångan skulle synas när hon andades. I reportaget beskrevs hela händelseförloppet ur Elises och hennes föräldrars perspektiv. Vad Elise och föräldrarna tänkte, vad de gjorde, vad de kände och hur de mår nu. Det var då det gick upp för mig att det här verkligen har hänt. På riktigt. Jag insåg att massor av människor, många inte ens myndiga, har upplevt den här dåliga och osannolika filmen på riktigt. Då grät jag.
Jag har länge tyckt att dessa reportage där man intervjuar enskilda individer, som brukar publiceras när det skett hemskheter, är rätt äckliga. Jag har sett det som snyfthistorier till för att gotta sig i andras olycka och för tidningarna att sälja lösnummer. Efter reportaget i DN igår erkänner jag att jag hade fel. Vi får ta del av så otroligt mycket hemskheter varje dag. I tidningar och på tv. Krig, terrorattacker, naturkatastrofer, olyckor. Si många döda, så många skadade. Det blir inte på riktigt till slut. Det blir bara siffror och ett händelseförlopp som skett någonstans långt borta som lika gärna skulle kunna vara en film. Det är så lätt att glömma bort människorna. Jag har lätt för att glömma bort människorna. Reportagen som jag förut kallade snyfthistorier hjälper till med att påminna om att det är högst verkligt för de människorna som var där. Jag tror, att det är när man inser att det är verkligt som man också kan ta beslutet att arbeta för att det inte ska ske igen.
Tack DN. Tack Elise, du öppnade mina ögon.
