Pappa har hämtat posten och är glad.
Pappa - Min skiva från CDON har kommit!
Sara - Vadå för skiva?
Pappa - Carolas julkonsert.
Sara - Nej men säg, vad är det för skiva?
Pappa - Carolas julkonsert, den senaste. Carola sjunger "Heliga natt" för nittioandra gången. Hoooooooly niiiight, hooooooooly niiiiight...
fredag 9 september 2011
söndag 28 augusti 2011
För trött för att sova
Det känns som att jag gör så här ganska ofta. Tänker att jag är lite trött, men "ska bara..." fixa lite till. Efter ganska många "ska bara..." har jag hunnit bli väldigt trött och det där med att tvätta sig och borsta tänderna känns som ett alldeles för jobbigt och ouppnåligt projekt. Suck.
Mitt "ska bara..." ikväll har varit fix med fotöljerna. Idag har det sista slipats och nu ikväll har jag betsat och betsat så att mina fingrar blivit alldeles bruna. Imorrn ska jag lacka och sen kan jag äntligen börja klä om skönheterna. Det börjar arta sig!
Hörrni, nu är det faktiskt dags för sängen. Godnatt!
Mitt "ska bara..." ikväll har varit fix med fotöljerna. Idag har det sista slipats och nu ikväll har jag betsat och betsat så att mina fingrar blivit alldeles bruna. Imorrn ska jag lacka och sen kan jag äntligen börja klä om skönheterna. Det börjar arta sig!
Hörrni, nu är det faktiskt dags för sängen. Godnatt!
tisdag 2 augusti 2011
På riktigt
Jag känner till vad som hänt i Norge den senaste tiden. Jag vet hur många som dödats. Jag vet hur många som befann sig på ön och i vilket ärende de var där. Jag vet vad ön heter. Jag har sett bilder på mördaren i både tidningar och tv och jag vet vad han heter. Jag känner till hans bakgrund och hans politiska åsikter. Jag vet hur hans advokat ser ut. Jag känner till händelseförloppet och hur lång tid det tog för polisen att komma till ön. Jag har läst citat av Norges statsminister, och jag vet numera vad även han heter och hur han ser ut. Jag vet att det har varit en stor minnesceremoni och jag vet att den första som begravdes var en ung tjej.
Men hela tiden, när jag läst löpsedlar och sett nyhetsinslag, så har det hela tiden känts som resuméer av en och samma dåliga och osannolika katastroffilm. Den typen av filmer tilltalar inte mig, så jag har inte tagit det till mig, utan istället låtit det passera. Jag vet vad som hänt och jag vet att det är fruktansvärt, men jag har inte kunnat sätta mig in i det. Jag har sagt "usch ja det är hemskt det som hänt!" när händelserna kommit på tal, men jag har inte menat det från hjärtat. Kanske är det ett omedvetet självförsvar, för att det är för jobbigt att tvingas inse att det är på riktigt.
I söndags var det ett långt reportage i DN om en av de överlevande, en 15 år gammal tjej som heter Elise, och jag bestämde mig för att läsa. Elise klarade sig tack vare att hon la sig under en sten och låtsades vara död. Hon hade lagt sitt hår över munnen, så att inte ångan skulle synas när hon andades. I reportaget beskrevs hela händelseförloppet ur Elises och hennes föräldrars perspektiv. Vad Elise och föräldrarna tänkte, vad de gjorde, vad de kände och hur de mår nu. Det var då det gick upp för mig att det här verkligen har hänt. På riktigt. Jag insåg att massor av människor, många inte ens myndiga, har upplevt den här dåliga och osannolika filmen på riktigt. Då grät jag.
Jag har länge tyckt att dessa reportage där man intervjuar enskilda individer, som brukar publiceras när det skett hemskheter, är rätt äckliga. Jag har sett det som snyfthistorier till för att gotta sig i andras olycka och för tidningarna att sälja lösnummer. Efter reportaget i DN igår erkänner jag att jag hade fel. Vi får ta del av så otroligt mycket hemskheter varje dag. I tidningar och på tv. Krig, terrorattacker, naturkatastrofer, olyckor. Si många döda, så många skadade. Det blir inte på riktigt till slut. Det blir bara siffror och ett händelseförlopp som skett någonstans långt borta som lika gärna skulle kunna vara en film. Det är så lätt att glömma bort människorna. Jag har lätt för att glömma bort människorna. Reportagen som jag förut kallade snyfthistorier hjälper till med att påminna om att det är högst verkligt för de människorna som var där. Jag tror, att det är när man inser att det är verkligt som man också kan ta beslutet att arbeta för att det inte ska ske igen.
Tack DN. Tack Elise, du öppnade mina ögon.
Men hela tiden, när jag läst löpsedlar och sett nyhetsinslag, så har det hela tiden känts som resuméer av en och samma dåliga och osannolika katastroffilm. Den typen av filmer tilltalar inte mig, så jag har inte tagit det till mig, utan istället låtit det passera. Jag vet vad som hänt och jag vet att det är fruktansvärt, men jag har inte kunnat sätta mig in i det. Jag har sagt "usch ja det är hemskt det som hänt!" när händelserna kommit på tal, men jag har inte menat det från hjärtat. Kanske är det ett omedvetet självförsvar, för att det är för jobbigt att tvingas inse att det är på riktigt.
I söndags var det ett långt reportage i DN om en av de överlevande, en 15 år gammal tjej som heter Elise, och jag bestämde mig för att läsa. Elise klarade sig tack vare att hon la sig under en sten och låtsades vara död. Hon hade lagt sitt hår över munnen, så att inte ångan skulle synas när hon andades. I reportaget beskrevs hela händelseförloppet ur Elises och hennes föräldrars perspektiv. Vad Elise och föräldrarna tänkte, vad de gjorde, vad de kände och hur de mår nu. Det var då det gick upp för mig att det här verkligen har hänt. På riktigt. Jag insåg att massor av människor, många inte ens myndiga, har upplevt den här dåliga och osannolika filmen på riktigt. Då grät jag.
Jag har länge tyckt att dessa reportage där man intervjuar enskilda individer, som brukar publiceras när det skett hemskheter, är rätt äckliga. Jag har sett det som snyfthistorier till för att gotta sig i andras olycka och för tidningarna att sälja lösnummer. Efter reportaget i DN igår erkänner jag att jag hade fel. Vi får ta del av så otroligt mycket hemskheter varje dag. I tidningar och på tv. Krig, terrorattacker, naturkatastrofer, olyckor. Si många döda, så många skadade. Det blir inte på riktigt till slut. Det blir bara siffror och ett händelseförlopp som skett någonstans långt borta som lika gärna skulle kunna vara en film. Det är så lätt att glömma bort människorna. Jag har lätt för att glömma bort människorna. Reportagen som jag förut kallade snyfthistorier hjälper till med att påminna om att det är högst verkligt för de människorna som var där. Jag tror, att det är när man inser att det är verkligt som man också kan ta beslutet att arbeta för att det inte ska ske igen.
Tack DN. Tack Elise, du öppnade mina ögon.
fredag 29 juli 2011
Jag tycker om dig också!
Idag har jag plockat bär med en mina kusiner. Älskade älskade kusiner. Jag drunknar snart i kärlek till dessa flickor. Men ju mer kärlek man ger bort, desto mer har man kvar, som någon vis person sa. Det finns nog inte mycket som är så stärkande och värmande och underbart (och alla andra passande adjektiv) som att få en bamsekram av en sjuåring som säger "Sara jag tycker OM DIG!".
 |
| Älskade unge! |
 |
| Dessa åt vi med mjölk hemma hos vår mormor och morfar. Världens godaste efterrätt? |
söndag 24 juli 2011
Pyssel-Sara
När jag klädde om våra köksstolar för ett tag sen så insåg jag att det där med att klä om möbler är väldans kul! Så nu har jag påbörjat två nya projekt.
Våran soffa gick sönder för ett tag sen och jag och Anders bestämde oss för att kasta ut den och istället skaffa två fotöljer. (Jag vet att ni kommer fråga, så här kommer svaret: helst skulle vi vilja investera i en stor härlig kvalitetssoffa, men då vi inte riktigt har plats för en stor soffa just nu väntar vi med det tills vi bor större. Fotöljer kommer vi vilja ha då också, så det här kändes som en bra lösning! Gäster kommer från och med nu få sova i en gästsäng som jag köpte idag). En fotölj hittade vi för ett tag sen i källaren hemma hos Anders pappa (0 kr) och förra helgen hittade jag ännu en fotölj på loppis (80 kr). Så nu har jag tänkt mig att slipa, betsa, lacka och klä om. Det ska bli så roligt!
Våran soffa gick sönder för ett tag sen och jag och Anders bestämde oss för att kasta ut den och istället skaffa två fotöljer. (Jag vet att ni kommer fråga, så här kommer svaret: helst skulle vi vilja investera i en stor härlig kvalitetssoffa, men då vi inte riktigt har plats för en stor soffa just nu väntar vi med det tills vi bor större. Fotöljer kommer vi vilja ha då också, så det här kändes som en bra lösning! Gäster kommer från och med nu få sova i en gästsäng som jag köpte idag). En fotölj hittade vi för ett tag sen i källaren hemma hos Anders pappa (0 kr) och förra helgen hittade jag ännu en fotölj på loppis (80 kr). Så nu har jag tänkt mig att slipa, betsa, lacka och klä om. Det ska bli så roligt!
Här har ni FÖRE-bilder på fotöljerna. Jag har tänkt mig att betsa dom så att de blir i samma färg, och sen ska jag klä dom i likadant tyg. Vilket tyg vet jag inte ännu, det är under diskussion och kompromiss (jag och Anders är av helt motsatta åsikter...vi måste mötas nånstans). När dom är klara så får ni se hur det blev! Men det lär nog ta ett tag...
Idag har vi slipat, slipat och slipat. Jobbigt jobbigt, men skönt att sen gå ner och bada och skölja av allt slipdamm i sjön. Vilken fantastisk temperatur det är i vattnet nu förresten! Underbart!
fredag 22 juli 2011
Här kommer bilder!
Åh vad roligt att ni ville vara med på min lilla lek! Här kommer en liten reseberättelse, utifrån de bilder ni valt.
Hej Amanda! Den här bilden är tagen vår första morgon i Chicago från vårat fönster på hotellrummet. Det är Anders som tagit bilden en tidig morgon när han var jetlaggad och jag låg och sov. Ja så det här är alltså utsikten från ett av våra hotellfönster (vi hade ett hörnrum och fönster i två väderstreck, lyxigt!). Nere till vänster vid de gröna markiserna ligger Caribou coffee - min favoritkedja i USA (kanske mest på grund av att de har gratis wifi?!). Högst upp till höger skymtar USA's högsta byggnad Willis tower (som vi förövrigt åkte upp i!).
Hej Lisa! Här hade jag visst lite otur med vilken bild du valde! Anders skulle ta kort på mig tillsammans med de vackra blomsterarrangemangen. Han tog flera bilder och det här är väl en av de mest misslyckade... Hur som helst, bilden är tagen i Chicago när vi tog en promenad genom staden längs Chicagofloden. Du anar inte hur vackert det var! Ibland trodde jag nästan att vi hade hamnat någonstans vid Medelhavet, och inte alls i en amerikansk storstad! Jag skulle vilja påstå att det var under den här promenaden som vi förälskade oss i stan. Chicago...jag säger då det!
Hej Anonym! När vi var i Chicago åkte vi på en arkitektur-båttur (knepigt ord) på Chicagofloden. Alltså en båttur då en guide berättade om byggnaderna vi passerade. Det låter kanske inte så skoj, men var riktigt kul och intressant! Chicago har nämligen otroligt mycket spännande och vackra skyskrapor, och ingen är den andra lik. Den här bilden är tagen under denna båttur, dessvärre minns jag inte vad det är för någon skyskrapa. Det är väl inte den mest spännande heller kanske...
Hej Emma! Vad kul att du valde den här bilden! Bilden är tagen i Big bay på ön där Anders farmor och faster har sommarställe. Det var en helt fantastisk solig och varm dag och vi hade precis legat en stund på stranden. I den klarblå himmeln ser vi då ett litet litet moln och vi börjar skämta om att "jaha, nu blev det dåligt väder. Vad tråkigt, nu kommer ovädret. Fy vad trist när det är molnigt på semestern!". Så vi tog en bild på det lilla lilla molnet på den blå himmeln och hade väl tänkt att lägga upp den på typ Facebook och skriva "Tyvärr hade vi inte så bra väder" som bildtext... Men attans, det lilla lilla molnet syns ju inte ens på bilden! ;)
Hej Malin! Av någon anledning så valde du två bilder?! Men det är okej, bara för att det är du! Bilderna du valt är båda tagna den 4 juli, dvs. Amerikas nationaldag. På ön där vi befann oss har man traditionsenligt en parad denna dag, och dessa bilder är från paraden. Den första visar ett gäng som är utklädda till insekter (?) och den andra visar en tjusig bil. Ja...jag vet inte vad mer jag ska säga? Det var hur som helst väldigt roligt att få delta i något som amerikanskt som firandet av 4th of July!
Hej Matilda! Först och främst, vad roligt att du kommenterar min blogg! Bilden du valt är tagen i Saint Paul i Minnesota, där Anders släkt kommer ifrån. Bilden visar den restaurang där vi åt middag första kvällen i stan. En nepalesisk restaurang som hade hur. god. mat. som. helst! Helt fantastisk! Man kunde välja om man ville ha sin mat mild, mild+, medium, medium+, hot eller very hot. Jag, som inte gillar stark mat, valde mild+ (jag tänkte att mild säkert skulle vara helt okryddad). Alltså, om vi säger såhär...jag vill inte veta hur stark very hot var! Mild+ var liksom...ahhh! Men så gott! Dessutom fick man enorma portioner (och vi hade dessutom både förrätt och huvudrätt) så vi fick med oss massa mat i doggybag hem...mmm, så vi fick njuta av denna mat två kvällar i rad!
Sådär ja, nu har ni fått en liten sneekpeek på vad vi har haft för oss... Kram på er!
Bild 13 - Amanda
Bild 66 - Lisa
Bild 111 - Anonym
Bild 286 - Emma
Bild 347 och 348 - Malin
Bild 444 - Matilda
Hej Matilda! Först och främst, vad roligt att du kommenterar min blogg! Bilden du valt är tagen i Saint Paul i Minnesota, där Anders släkt kommer ifrån. Bilden visar den restaurang där vi åt middag första kvällen i stan. En nepalesisk restaurang som hade hur. god. mat. som. helst! Helt fantastisk! Man kunde välja om man ville ha sin mat mild, mild+, medium, medium+, hot eller very hot. Jag, som inte gillar stark mat, valde mild+ (jag tänkte att mild säkert skulle vara helt okryddad). Alltså, om vi säger såhär...jag vill inte veta hur stark very hot var! Mild+ var liksom...ahhh! Men så gott! Dessutom fick man enorma portioner (och vi hade dessutom både förrätt och huvudrätt) så vi fick med oss massa mat i doggybag hem...mmm, så vi fick njuta av denna mat två kvällar i rad!
Sådär ja, nu har ni fått en liten sneekpeek på vad vi har haft för oss... Kram på er!
lördag 16 juli 2011
Amerika
När man varit på en fantastisk semester i Amerika i två veckor, hur väljer man då vad man ska berätta om resan i sin blogg? Hur väljer man vilka av alla 547 bilder man ska visa? Att berätta allt och visa alla bilder är både en omöjlighet och säkerligen ganska ointressant för er.
Jag tänkte såhär: ni som vill höra om våran resa, kan inte ni välja en bild genom att välja ett nummer mellan 1 och 547? Jag publiceras sedan "era" bilder här i bloggen och berättar om resan utifrån de bilder ni valt, oavsett vad det är för bilder (gode gud gör så att jag inte har några pinsamma bilder!). Jag skulle tycka att det var roligt i alla fall!
Shoot!
Jag tänkte såhär: ni som vill höra om våran resa, kan inte ni välja en bild genom att välja ett nummer mellan 1 och 547? Jag publiceras sedan "era" bilder här i bloggen och berättar om resan utifrån de bilder ni valt, oavsett vad det är för bilder (gode gud gör så att jag inte har några pinsamma bilder!). Jag skulle tycka att det var roligt i alla fall!
Shoot!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)